Att i sista stund lyckas klämma sig in mellan dörrar som stängs. Att klättra, kravla och kryssa sig fram mellan till synes ogenomträngliga hinder.
I måndags bestämde jag mig för att utsätta mig själv för ett socialt experiment. Jag ställde väckarklockan så att den ringde en timme tidigare än vanligt.
Och jag säger bara en sak: Vilken skillnad! Lugnt strosande i stället för ett blint tjurrus. Fantastiskt skönt!
Men samtidigt... Hur spännande var det? Inte särskilt spännande alls om jag ska vara ärlig. Mina actionhjältemorgnar är det som får mig att känna att jag lever. Och det är grymt skönt att klämma sig in i sista stund om det så bara är på tåget till Eskilstuna och inte undan en säker död.