Han ser ganska sliten ut, mannen som kommer fram och frågar om jag kan undvara några slantar så att han kan köpa lite mat. Tyvärr lever ju både han och jag i det kontantlösa samhället. Som tur är har jag pengar på mitt betalkort.
Vi går in på en grillkiosk. För det är pommes och räksallad som står överst på mannens önskelista.
Innan jag går får jag en kram och ett stort tack. Men jag får också veta en sak som gör min goda gärning lite mindre god:
"Jag får egentligen inte äta sånt här för min läkare. Jag har cancer i tarmarna."
Det är inte lätt att vara snäll. Ett faktum som jag slås av lite nu och då.
Som när jag och en väninna ser en bilist som kört fast i rejäl snömodd på en parkeringsplats. Vi hjälper till att putta loss bilen så att bilisten ska kunna köra därifrån.
Vi vinkar glatt och börjar vandra vidare, nöjda med dagens goda gärning. När vi av någon anledning vänder oss om ser vi att bilisten håller på att försöka krångla sig in på parkeringsplatsen igen. Vi har puttat åt fel håll.
Det är inte lätt att vara snäll. Verkligen inte. När jag räddade en humla från en säker drunkningsdöd brände den mig på handen innan den flög iväg.
Men jag tänker försöka fortsätta leka vardagshjälte. Någon gång måste jag ju lyckas.