Den man då drömmer om är den man kommer leva sitt liv med.
Jag gjorde en lite mer modern version av samma fenomen. Ett test på Facebook som skulle räkna ut vem som är min själsfrände. Av alla möjliga och omöjliga människor här i världen så blev det... (trumvirvel)... MIN MAMMA!
Jo, tack. Visst att vi känner varandra ganska väl och har rätt starka band. Men kom igen! Själsfrände?! Ska inte det vara en sån som liksom slår undan fötterna på en, förändrar ens liv, får en att falla huvudstupa och allt det där?
Jag vet ärligt inte om jag och mamma skulle klara av att leva som självfrändrar i resten av våra liv. Det finns ju liksom en anledning till att man flyttar hemifrån, kapar banden. Eftersom man lite går varandra på nerverna annars.
Hon stör sig på min totala avsaknad av ordningssinne och skulle säkert få nippran på att jag dräller grejer runt mig. Jag stör mig på att hon pratar oavbrutet och gärna upprepar samma historier om och om igen, som om man skulle ha missat dem första gången.
Så jag får nog ge mig ut på blomjakt. Skaka dem rena från bärfisar, spindlar och annat krypande. Sedan lägga dem under kudden och hålla tummarna.
Om mamma dyker upp i midsommarnattsdrömmen då vet jag inte vad jag gör.
Hon ringde föresten häromdan. Min mamma. Och frågade om vi skulle fira midsommar ihop. Jag vet ärligt inte om jag vågar det. Jag har liksom en tendens att bearbeta sånt som hänt under dagen när jag drömmer på natten. Och just i natt känns det som en synnerligen dålig idé...