Hej, jag heter Lisa och jag är beroende. Men för mig finns inga tolvstegsprogram, avgiftningskliniker eller stödgrupper. Jag är ju varken narkoman, alkoholist eller sexmissburkare. Tack och lov.
Mitt beroende är brunt, kommer i 50-centilitersflaskor och tillverkas av ett visst multinationellt företag. Ni vet, det där som har en snirklig vit logotyp mot en röd bakgrund. Coca cola Zero är mitt heroin. En till två flaskor om dagen. Skål!
För ett tag sedan gjorde jag en liten uträkning över hur mycket pengar jag spenderar på den där drycken. Hiskeliga summor! Jag avbröt mitt drickande helt och höll upp i en vecka. Sedan började jag, tyvärr, kontrollräkna.
Mina kunskaper i matematik är högst medelmåttiga och jag misstänkte att jag hade räknat fel. Det hade jag. Den nya siffran var inte alls lika avskräckande. Min drickados var snabbt återställd.
Samtidigt är jag glad att jag fastnat i just colaträsket. Det finns ju betydligt värre saker att bli beroende av.
Och när mina nära och kära börjar ropa något om frätskador på tänder, livsfarliga sötningsmedel och allt vad det kan vara håller jag helt sonika för öronen.
Skål!