Farhågorna finns där, med rätta kan jag tro. Farhågorna om att det enda man får är bekräftelse på sin egen världsbild. Att det jag gillar och reagerar på också blir det enda jag ser.
Jag jobbar hårt för att inte fastna i en sådan bubbla. Det känns ganska livsviktigt. Jag vill ha alla möjliga infallsvinklar, för världen är inte så enkel att den endast kan beskrivas på ett sätt.
Så jag rensar aldrig bort några vänner som inte tycker som jag. Jag har vänner som delar länkar om inte helt vetenskapliga mirakelkurer som sägs kunna bota det mesta, jag har vänner som är kurdiska aktivister, vänner som är nästan brunhöger, vänner som är superfeminister, extremvänster eller har gjort märkliga skönhetsingrepp.
Samtidigt märker jag att mitt flöde lätt blir väldigt negativt. Att oavsett vilken världsbild mina vänner har så är det en väldigt mörk världsbild. Detta löser jag enkelt genom att frekvent klicka gilla på vackra naturbilder, tokroliga kattklipp eller underfundiga citat som strömmar förbi.
Ibland löser jag det också genom att köpa en kaffe, sätta mig på Fristadstorget och hamna i samspråk med någon jag inte hade mött annars. För där är den där algoritmen som vill styra över vad jag nås av ganska chanslös.