Du svarar oförtrutet på (dumma) frågor från ditt barn, du tröstar, du torkar snor, du skjutsar, du hämtar, du tjatar, du peppar, du nattar... Listan kan göras i det närmaste oändligt lång.
Själv har jag inga barn. De skrämmer mig lite de där telningarna. Jag har i mina dagar tagit hand om allt från marsvin till avdankade travhästar, men barn – nej det känns för dagen som en omöjlighet.
För hur orkar du? Ena stunden har du en gullig bäbis med krupphosta och konstiga utslag. I nästa stund förvandlas det lilla knytet till en trotsig treåring. Snart börjar ungen skolan. Och börjar skolka. Det blir samtal med rektorer, utredningar, skolbyten och fasen vet allt. Sedan är det student med första fyllor och sena nätter.
Och poff så har de flyttat hemifrån och kvar står du med nån märklig vem-är-jag-känsla.
Så nej, jag blev inte förvånad när jag skrev artikeln du kan läsa på sidorna fyra och fem i dagens tidning. För det är klart du behöver stöd, du förälder!