Det är nämligen så att jag har sex syskon i högst varierande åldrar. Och det var pappa som startade eländet. Under granen låg för några år sedan sju lika stora paket. Jag och mina syskon fick öppna dem samtidigt.
Innehållet? Varsin ukulele, ni vet en käck minigitarr med fyra strängar. Genast var ljudnivån nära jetplan på decibelskalan.
Förra julen bestämde jag mig för att hämnas. Klart alla syskon ska få varsin minihelikopter!
Även denna gång öppnades paketen samtidigt och snart steg en surrande svärm av små helikoptrar mot vardagsrumstaket. Helt omöjliga att styra visade det sig snabbt och snart hade propellrar trasslat in sig i både mattor och hår.
Jag minns att min pappa gav upp. Han klädde helt sonika på sig ytterkläderna och klättrade upp på ett intilliggande berg. Där satte han sig på en stubbe, tog upp en öl ur innerfickan och tittade upp mot stjärnorna. Hur kan jag veta att han satt där, undrar ni säkert. Jo, jag följde nämligen med honom upp på berget.
Är det något min pappa och jag har gemensamt så är det en total avsaknad av tolerans mot stoj och stim. Det är nästan så att jag börjar ana en konspiration... Kan det vara så att jag och min far försöker bräcka varandra i kategorin irriterande julklappar bara för att vi ska få en anledning att fly undan en stund utan att någon märker det?