En liten vit ponny. Min allra bästa vän. Pigg och glad, snabb och gosig. Vi var alltid tillsammans. Tills jag hittade henne i hagen en dag. Hon kunde knappt röra sig. Stod och skakade med benen under sig.
Vi stapplade oss tillsammans in till stallet och jag tog telefonen och ringde till en veterinär. Turerna blev många. Sprutor, röntgenplåtar, bandage och massage. Till slut var det dags att ta farväl.
En sista sommar fick hon i beteshagen med sina bästa vänner.
Jag minns så väl hur det kändes att lämna över henne till personalen på slakteriet. Hur de, när allt var klart, kom ut med grimman hon hade haft på sig. Pappa och jag satt i bilen och grät floder.
I dagens tidning skriver vi om en sjuk hund. Här gick det betydligt bättre. Hunden blev frisk. Ändå är hundens ägare kritiska. Läs själv om varför.