Jag vinglade hemåt. Trots att det fanns en bred gångväg gjorde mina ostyriga ben att jag både en och tre gånger vinglade ut i vägbanan.
Snart hör jag hur en bil närmar sig. Jag hör hur den saktar in.
– Hallå! Hur är det?
Bilföraren ropar på mig. Jag vinglar vidare.
Mannen kliver ur bilen och börjar gå efter mig.
– Vart ska du nånstans? Ska jag skjutsa dig? Du kan ju knappt gå!
Jag sluddrar något ohörbart. Nåt om att det inte är så långt kvar. Att jag klarar mig. Men mannen ger sig inte.
– Nu kliver du in i bilen!
Han skriker. Och jag stannar upp och lyder.
Det är några hundra meter fram till mitt hem. Han skjutsar mig fram till dörren och ser till att jag hittar rätt på nyckeln. Att jag tar mig hem tryggt.
Så här slutar de allra flesta historier. De andra vållar feta krigsrubriker i tidningarna. Varför? Jo, för att de gånger det går åt helvete. De gånger någon kidnappas, mördas, våldtas. De gångerna är färre. Och alltså just därför nyheter.