Det kommer aldrig några jultidningsförsäljare till mig. Inte efter Incidenten (ja, versalen är befogad).
Incidenten inträffade en hösteftermiddag förra året. Efter jobbet gick jag och la mig för att sova en lur. Så hördes ett pling på dörren. Yrvaket kastade jag av mig filten och hastade mig lufsande mot dörren.
Han som sålde jultidningar var runt 10 år. Säljleendet förbyttes snabbt i skräck och den presumtiva frågan om jag kanske ville köpa ett samlingsalbum med 91:an Karlsson eller varför inte en väggkalender med Ensamma mamman blev hängande i luften. Sedan backade han ett steg. Ett till. Mumlade något innan han vände sig om och sprang.
Förvirrad stängde jag dörren och gick in igen. När jag gick förbi hallspegeln fick jag förklaringen. Jag hade blött näsblod i sömnen. Näsblodet hade runnit längs överläppen, ner på hakan och halsen och torkat in sig. Tröjkanten var sorgligt missfärgad, zombieeffekten total och naturlig.
Sedan dess inga jultidningsförsäljare, som sagt.