Föraren meddelade oss högt på engelska att det var dags att kliva av. Vi hade anlänt i Hållsta. Klockan var fyra på eftermiddagen, men vädret lika mulet och kallt som mitt hjärta. Vi gick ur bussen och hela min kropp skakade. Det var alltså detta som var flyktinglägret. Bara Gud visste vilket typ av ställe det kunde vara.
Allt jag önskade var att det inte liknande ankomstboendet i Märsta. Jag hade tillbringat några nätter där tillsammans med åtta afrikanska kvinnor. Bara en av dem kunde prata engelska. En natt hörde jag en av kvinnorna gråta oupphörligen. För att övervinna min rädsla och undvika att gråta under bussresan hade jag försökt koncentrera mig på min roman. Boken handlade om en afghansk immigrant i Iran (From Herat to Tehran).
I mörkret, när vi klivit av bussen, kunde jag skymta ett stort rött hus. Eller nej, inget hus. Det var en stor byggnad. Eller nej, ingen byggnad, snarare en industri. En stor röd industribyggnad. Jag klev in på flyktingförläggningen. Där fanns tre våningar, av vilka vi flyktingar var hänvisade att bo på den andra våningen. Jag vet inte exakt hur många vi var i antal, men nästan alla rum blev snabbt fulla.
En lång smal korridor förband rummen, som delades av två och ibland tre personer. I vissa fall kunde rumskompisarna överhuvudtaget inte kommunicera med varandra eftersom de pratade olika språk. I andra fall var familjemedlemmar utspridda i flera olika rum. Fyra badrum skulle räcka för 150 personer.
På våningen nedanför fanns en stor hall som ledde vidare ut till restaurangen, tvättrummet, tv-rummet och barnens lekrum.
En man, som presenterade sig själv som anställd på flyktingförläggningen, berättade att vi var de första flyktingarna som hade anlänt. Ingen hade tidigare bott här. Något av min oro minskade när jag insåg att jag inte skulle behöva möta några flyktingar som fått avslag på sina asylansökningar.
De flesta nyanlända var araber. De hälsade på varandra. Jag var den enda afghanska kvinna i gruppen och jag kände mig ensam och udda bredvid de andra. Redan den första dagen i restaurangen kom en vänlig arabisk kvinna fram till mig och introducerade mig för de andra arabisktalande flyktingarna. När en ung man, som alla kallade doktor, förstod att jag kom från Afghanistan frågade han mig om jag var shia- eller sunnimuslim. Jag hann inte svara honom innan de andra började argumentera med varandra. Några av dem sade att shiamuslimer inte är några riktiga muslimer, medan en annan grupp hävdade att sunnimuslimer inte är några riktiga muslimer. Jag höll mig helt tyst under diskussionen.
Den unga mannen spände sedan ögonen i mig igen och upprepade sin fråga: vilken religion tillhör du? Jag tittade på mannen och svarade att jag inte tillhör någon alls. Efter detta vände sig flera bort ifrån mig.
Många av dem skulle inte prata med mig på mycket länge.