Det var kanske lite våghalsigt redan från början. Men hela familjen bänkade sig i vår fina blå Seat från år 2000 och satte av mot kontinenten.
Och det gick bra. Första stoppet var i Helsingborg och sedan Hamburg. När vi nådde Moseldalen spann fortfarande motorn som en katt.
Resan längs Mosel var en fröjd för ögat med vinodlingar, värdshus och vackra slott.
När vi äntrade Luxemburg började värmen göra sig rejält påmind och när färden så vek av mot Paris var det kokhett ute på motorvägen.
Fem mil innan den franska huvudstaden hostade den blå pilen till och bestämde sig för att lägga av helt.
Nervositeten hos mig började stiga, men bilen gick igång igen.
När vi nådde Paris var det fullt trafikkaos med avstängda vägar och köer. Vid ett tillfälle var jag nära att bryta ihop fullständigt när jag nästan krockade med en buss i samband med att bilen la av igen, men efter en åthutning av min hustru lyckades jag ta fordonet ända till parkeringsgaraget vid Place de Clichy.
Dagarna i Paris var varma, men som vanligt helt underbara. Sedan var det dags att åka hem - med en trasig bil.
Jag upptäckte en magisk hastighet på tyska Autobahn: 130 km/tim. Högre fart eller lägre fick bilen att hosta och stanna.
När den tyska motorvägen delade sig i två strax utanför Bremen fick jag fullständigt motorstopp och blev stående i det streckade fältet mellan de två vägbanorna.
Det här var den i särklass hemskaste biltur jag varit med om, men som genom ett under tog vi oss hela vägen hem.
Nu står Seat:en på garageuppfarten där hemma. Den ska lagas så klart, men just nu orkar jag inte ens tänka på att sätta mig i den och köra till verkstaden.