Min hund Freja och jag kommer fram till en liten sjö någon stans i den sörmländska vildmarken. Innan jag hänger av mig ryggsäcken har Freja rullat ihop sig och somnat bland ljung och blåbärsris. Solen värmer gott på min blöta rygg.
Jag sätter mig på renskinnet som jag lagt ut och blundar upp mot solen. Tre havsörnar glidflyger på varma uppvindar. Undrar om de ser mig?
Jag är barfota eftersom strumporna hänger på tork bredvid tröjan. Njutningen är total. Men vad är det som är så skönt och varför mår jag så bra här ute?
Jag lyssnar ut mot sjön och till skogen på andra sidan som för att få svar på min fråga. Det är tyst, helt tyst. Jag koncentrerar mig och lyssnar. Två korpar kommer flygande över trädtopparna på andra sidan, plötsligt kommer en liten falk mot dem och gör en tafatt markering innan den hastigt vänder ner bland träden igen. Jag stryker min hand mot Frejas solvarma päls och ryser av välbehag. Kanske är det just tystnaden, nuet och vyerna som gör att jag trivs så bra. Ja så är det nog och tystnaden är helt klart underskattad.