"Nu är det nog över. Om vi går nu slipper vi alla köer".
Året var 2011 och platsen Slottsskogen i Göteborg under Way out west-festivalen. Framför mig stod en av världens störa musikartister i modern tid. Runt om mig stod tusentals personer i eufori.
Både jag och mitt sällskap har varit på en mängd konserter genom åren. En del har varit oförglömliga och en del vill man helst glömma. Oavsett kvalitet har vi alltid stannat kvar till slutet, men inte den här gången.
"Det kommer inte bli några fler extranummer nu. Det är svårt att komma tillbaka efter Purple Rain. Vi kommer tacka oss själva sen".
Upprymda över att ha sett Prince och över vår smarta plan lämnade vi festivalområdet i tron om att vi sett hela konserten – och dessutom garanterat en köfri plats till någon av kvällens många nattklubbar.
Upprymdheten försvann ganska snart. Alla personer vi träffade under kvällen pratade om en sak: Princes allra sista extranummer där han höll på i timmar och tydligen gjorde en av sitt livs bästa konsertkvällar. Slottsskogen blev lila och Prince rev av extranummer efter extranummer
Tidningarnas löpsedlar följande tag talade om samma sak: historia skrevs i Göteborg. När det tragiska beskedet om Princes bortgång kom i slutet av förra veckan var återigen detta extranummer något som lyftes fram som en av hans bästa konserter på svensk mark någonsin.
I torsdags tände jag ett ljus för den bortgångne musikhjälten och tänkte att om jag fick leva om mitt liv hade jag bara ändrat en sak.
Jag kommer aldrig glömma att jag såg Prince, men framför allt kommer jag alltid minnas att missade något historiskt. Däremot kan jag inte för mitt liv komma ihåg om vi slapp köerna den där sensommarkvällen.