Till varje höst under mina tonår utgjorde hans musik ljudspåret och även om att vi i takt med att vi blivit äldre fått en mer ansträngd relation har han på sitt sällsamma sätt alltid varit mig trogen.
När det stod klart att den pessimistiske poppoeten Morrissey skulle romandebutera vid 56 års ålder tändes lågan på nytt.
Omslaget var snyggt, titeln lovande och dessutom var premiärdatumet satt under min lediga dag. "Vad kan gå fel?", tänkte jag och hoppade på första bästa tåg till Stockholm för att inhandla min forne husguds skönlitterära opus.
"Vi har skickat en beställning men den har inte kommit in från England ännu", förklarade expiditen.
I samma sekund som besvikelsen var ett faktum nådde den plötsligt ytterligare höjder. En vän meddelade mig om att de första recensionerna av boken nu fanns att tillgå och bjöd på ett smakprov om vad som sades:
"Svårt att föreställa sig att något sämre har publicerats", "Läs den inte".
Jag vet inte hur det här påverkar min och Morrisseys relation men om jag känner mig själv rätt sitter jag trots allt där med hans totalsågade roman så fort den finns att tillgå. Oavsett hur mycket jag ignorerar honom kommer han på något sätt alltid närmare.