En av de första idolerna jag hade som barn var John Lennon. Pappa lärde mig hur man hanterade LP-spelaren och eftersom det fanns många Beatles-skivor i hans samling var jag snart fast. Men Lennon var redan död sen tio-femton år så jag kunde inte stå och skrika utanför hans hotell hur gärna jag än hade velat.
Numer vet jag inte om jag kan säga att jag har en idol över huvud taget, åtminstone inte med den stjärnstatusen. Så klart finns det många människor som har gjort starka intryck på mig, och som jag beundrar. Fast jag börjar inte skrika varje gång jag ser dem.