Jag har alltid trott att man får mer skinn på näsan med åren. Till viss del stämmer det nog – jag är mindre rädd för att ställa kritiska frågor, både privat och i yrkeslivet. I krissituationer är jag rätt bra på att hålla huvudet kallt.
Men på sätt och vis har jag också blivit känsligare med åren. Plötsligt finner jag mig snyfta i tv-soffan till alla möjliga påhittade dramer.
När det gäller verkliga händelser har jag insett att begravningar inte är min starka sida. Jag blir ett darrigt vrak, hur odramatisk ceremonin än är.
I helgen var jag på bröllop. Jag grät som ett barn under halva tillställningen och var rädd att jag skulle stjäla showen. Men då tittade prästen vänligt på mig och sa att det är tillåtet att gråta. Och ja, varför inte? Det är väl en bra sak att kunna bli berörd av andra människors sorg och glädje. Hädanefter tänker jag låta tårarna rulla. Kanske inte jämt, men ibland.