Mamma tog med mig på skridskoskola på isstadion i Eskilstuna när jag var liten. Jag kan väl ha varit si så där fem år, och har bara lösryckta minnen från den tiden. De flesta av dem handlar om hur mycket jag längtade tills att det skulle vara över.
Det var mörkt och strålkastarljuset i kombination med de runda, färgglada störtkrukorna gjorde att alla såg likadana ut. Jag tappade bort min grupp bland alla andra barn men märkte det inte ens utan kämpade pliktskyldigt vidare runt konerna tillsammans med okända människor. Varje skär var tungt och jag fick jätteont i mina små fötter av de otäcka skridskorna.
Fikat i omklädningsrummet smakade åtminstone bra efteråt, det kommer jag ihåg. Jag vet inte hur länge jag gick i skridskoskolan men efter en tid måste jag ha lyckats övertala mamma om att få sluta. I grundskolan gjorde jag sedan allt för att slippa åka skridskor, och än i dag föredrar jag skidor som vintersport.
Det händer 18/11:
I huvudet på en musiker. Åsa Karlberg, flöjtist, berättar, funderar och ger tillträde in i en musikers huvud. Multeum, klockan 19–20. Entré.