Det här är krönikan jag hoppades att jag skulle slippa skriva. Jag hoppades att den skulle handla om hur underbart att det svenska herrlandslaget i fotboll tar sig över Atlanten för att gräva guld i Brasilien. Så blev det inte. Det var väntat, men ändå levde hoppet, särskilt efter att Zlatan visade de övriga i gulblått var skåpet skulle stå.
Det var sorg i tv-soffan i tisdags. Katterna kände frustrationen och slank tyst bort för att gömma sig under sängen.
Men nu har jag torkat upp den i frustration utspillda ölen (några tårar blev det inte) och rätat på ryggen. Jag tröstar mig med tanken på att det snart vinter-OS och då har Portugal inte mycket att komma med.
Längdskidor gillar jag ännu mer än fotboll, och där är oddsen betydligt bättre för svenska guldmedaljer. Nu hoppas jag att Hellner, Kalla och alla de andra talangerna kan få mig på bättre humör!