Jag stod utanför sportbutiken och tittade in, men vi hade just storhandlat och min hungriga sambo ville åka hem.
Sedan dess har vädret inte direkt fått mig att längta ut i spåret. Det här var ju vintern när jag äntligen skulle få ordning på tekniken. Jag skulle fara fram som Charlotte Kalla och Therese Johaug mellan gran och fur, men slask och slisk satte stopp för det.
Kanske är det lika bra det. Om sanningen ska fram är jag rätt kass på själva åkandet. Så fort det blir nedförsbacke står jag på näsan, och i uppförsbackarna undrar jag varför jag håller på med det här över huvud taget.
Men jag är desto bättre på att heja på våra svenska skridhjältar hemifrån soffan, så jag kanske ska hålla mig till det.