Häromkvällen såg jag en man sitta på backen. Jag frågade hur det var fatt, med håret på ända och en fjärran blick svarade han "Jo, det är bra, jag måste bara vila lite".
Den smutsige och tilltufsade mannen satt utanför en förskola, där sista barnet hämtats för flera timmar sedan. Han sa att han skulle hämta sin dotter, hon var född -89 så han sa att hon måste väl vara en åtta år nu.
– Har du något hem frågade jag?
– Jo, jag bor på 53:an. Gatunumret eller avdelningen, tänkte jag. Jag försökte hjälpa honom upp men vi rasade nästan i backen båda två.
Det var några personer som gått förbi när jag stannade vid honom, de såg helt rådlösa ut och tänkte kanske att det är bäst att inte störa. Jag vet inte heller alltid vad en ska göra men att göra ingenting är aldrig svaret. Till slut ringde jag en ambulans.
Jag tänker på hans dotter som nog ändå finns och är i min ålder. Jag vet inte hur hennes relation till pappan ser ut, eller om de ens har en. Vill bara att hon ska veta att han inte lämnades där alldeles utslagen, lutad mot en bergvägg.