Visserligen fel, det var visst en hackspett, men ändå. Jag tog det som en klockren intäkt för att min nya fågelmatartaktik var lyckad.
Jag började tidigt i år, då det ännu var tveksamt om hösten övergått i vinter eller inte. Jag har experimenterat med olika fröblandningar, sydländska frukter, talgbollar, nötter och morötter. Somligt uppskattas inte alls, annat frossar de i. När kylan slog till växlade jag upp och breddade utbudet.
Jag kan nästan inga arter. Domherrarna och den där stora papegojliknande hackspetten har jag kläm på. De högst vardagliga gråsparvarna och de ettriga och nätta blåmesarna likaså. Och en liten koltrastkoloni med vad jag tolkar som interna stridigheter är ständigt återkommande liksom vad jag tror är en ensam stenknäck.
En riktigt grann en som jag tror är en sidensvans tillhör favoriterna. Någon enstaka duva kommer också knallande ibland och kråkorna gör sitt för att slita ner det jag sätter upp. Jag skrämmer bort de stora emellanåt men får dåligt samvete när jag inser att de förmodligen är lika hungriga och kalla som alla andra. Grejen är mixen av stora och små, vardagliga och överjordiskt vackra.
Säsongens genidrag är vatten. Efter att ha läst på om hur man bäst matar småfåglar, fann jag tipset. Någon skrev att fåglar faktiskt behöver vatten, och att vatten på menyn skulle dubbla antalet fågelbordsbesökare. Utmaningen är att hålla vattnet isfritt. Men tar man fågelmatningen på allvar så gör man. Och vem vet kanske dyker det upp en steglits. De är vackra de.