Den devisen hoppas jag att jag lever efter när och om jag en gång blir gammal. Som föredöme har jag min faster som vid 82 års ålder nu köper ett hus (som behöver renoveras) och flyttar 200 mil från den ort hon levt på under de senaste 50 åren.
Som om inte det vore nog så byter hon land också, från Tyskland till Sverige. Det kallar jag för tuff tant.
Vad hon gör nu är alltså att återvända till sin barndomsby. Hon vill leva sina sista år där hon tog sina första andetag, på en sluttande äng med utsikt över lador och glittrande sjö i midnattssol.
Jag tycker det är modigt av henne. Beundransvärt. Visst underlättar det att hon inte har barn och barnbarn som binder henne geografiskt – men ändå!
Min mamma har också levt lite åt det hållet. När hon fyllde 50, och minstingen flyttade hemifrån för att gå gymnasiet åtta mil bort, bestämde hon sig för att satsa på konsten. Hon gick därför en ettårig konstutbildning, köpte hus på annan ort och började pendla mellan mitt barndomshem (där pappa bodde) och nya huset (som blev hennes ateljé). Hon lever fortfarande efter måttot "det ordnar sig alltid".
Kanske underlättar det att ha en livssyn som går ut på att någon eller några hjälper en framåt i livet. Någon som ser till att problem löser sig, att oväntade pengar trillar in, att man inte blir överkörd de gånger det är nära.
"Jag sover gott", brukar hon säga. "Jag känner att det är någon som vakar över mig."