Det är inte populärt att säga att man gillar prinsbröllop. Gör man det så finns alltid någon talförd republikan som borrar in sina örnklor i ryggen på en och påpekar hur föråldrad monarkin är som system. Hur vansinnigt det är att vissa föds med uppgiften att bli kung eller drottning. Hur dyrt det är att driva ett kungahus. För vad får vi egentligen för pengarna mer än att kungen hela tiden blandar ihop kära arbogare med kära örebroare? Pengarna skulle göra mycket större nytta inom barnomsorgen och äldrevården. Ja, ni hör. Argumenten mot monarkin är desamma som för 20–30 år sedan.
Dagen då Victoria äktade Daniel tog jag och en kollega tåget till storstan för att uppleva stämningen. Vi klädde oss i gröna pappkronor som någon delade ut på gatan. Vi ställde oss strategiskt vid Gustav Adolfs torg intill Norrbro. Tyvärr var vi inte ensamma om att tro att den positionen skulle ge bra utdelning i form av en vink med vit handske eller glimtar av hovets hästar.
Även om det är häftigt att uppleva bröllopsyra på plats så är baksidan att man riskerar att inte se ett skit. Här råder djungelns lag, man slåss med alla tillhyggen som finns för att få den där GLIMTEN. Under Victorias och Daniels kortege skymtade jag visserligen brudens viftande högerhand innan vagnen svängde av in mot slottet men mer än så blev det inte.
Egentligen går ingenting upp emot att sitta hemma tillbakalutad i soffan och ta del av SVT:s genomarbetade bevakning där man kan följa förberedelser, vigselakt och gästernas kläder in i minsta sömsmån. Och detta utan att bli förbannad över att någon trampar sönder ens kamera i ett rojalistiskt glädjerus.
Kanske stannar jag hemma i år, trots allt.