"Jag saknar nog hunden före människan" sa en släkting för ett tag sedan, när hon presenterade familjens nytillskott, en nyfiken liten blandras vid namn Kitty, som fått efterträda den bortgånga golden retrievern Siri.
Jag är benägen att hålla med. Speciellt varse om hur mycket en hund betyder blir man när den lilla kamraten går bort. Det har gått över ett år sedan min gamla golden retriever gjorde det, men jag saknar fortfarande tassandet, nosen som buffar i handflatan eller dyker upp vid matbordet för att tigga till sig en bit.
Jag längtar efter den villkorslösa kärleken, den fina tysta gemenskapen och ja, även alla de ändlösa, långa promenaderna.
Släktingen, hon planerar nu inför inköp av nästa hund, en dvärgpinscher som ska hålla både henne och Kitty sällskap. Själv går jag hem och tar hand om familjens marsvin, tills det blir dags.