Rökningen är på nedgång i så gått som hela Europa och lägst andel rökare har vi i Sverige, enligt OECD. För oss som driver tesen att rökare är trevligare och coolare än andra, är rapporterna närmast att betrakta som krisrapporter.
Anledningen, brukar krisrapporterna hävda, är en ökad medvetenhet om rökningens hälsorisker. Att cigaretter är en inkörsport till tung kommunism är det sällan någon som talar om.
För såhär är det: När du börjar röka går du vare sig du vill eller inte med i en djupt socialistiskt pakt.
Reglerna säger:
En rökare måste alltid bjuda när någon ber om en cigg.
En rökare får vägra bara när hen bara har en enda cigg kvar.
Ingen av parterna har någon skyldighet att småprata.
Under mina många år som entusiastisk men sporadisk rökare har jag sällan haft cigg själv, men ofta lånat av andra. Bara en gång vad jag kan minnas har jag blivit nekad – och det var i Ystad.
Om man ser politiskt på saken kan detta göra en antingen lite varm inombords eller alldeles iskall, beroende på vart man står. Ropen skalla, bjudcigg åt alla, typ.
Av själviska skäl tycker jag att det är rätt sympatiskt, och arbetar för att vi i ciggpakten ska införa ett liknande system för småpengar och främmande människor som ber om dem på gatan.