Han har ingen riktig täckning för den hållningen rent fysiskt, men det vet han inte om, och vi låtsas inte om det heller.
Han är en av de få katter som generar ett visst väsen bara av att gå. Men trots att han dessutom med jämna mellanrum blir omkullsprungen av den hälften så gamle, dubbelt så tunge "lillebrodern" så vägrar han se det som en vink om att vi fått en ny inbördes slagordning bland katterna därhemma.
Samma sak om han själv kommer i full galopp och halvt, eller till och med helt, sladdar omkull vid inbromsningen. Det första han kollar efter när han återfått balansen är om det finns några vittnen till det förargliga lilla missödet. Som för att kontrollera om han förlorat en liten del av värdigheten eller om han har den hyggligt i behåll.
Nu har vi lärt oss att snabbt titta åt ett annat håll.
Ovanpå allt annat har han en konstig färg för att vara katt. Han är tydligt mörk brun, inte svart. Och varje gång man försöker avbilda honom för att visa vilken otroligt fin kille det är så blänger han oftast och ser riktigt lömsk ut.
En kille med attityd med andra ord och det är inte så undra på med tanke på vad han gått igenom.
Vår lilla snubbeltass överlevde att bli övergiven som riktigt ung, och han överlevde sedan mot alla odds kattpesten. Ändå visar han så tydligt att han faktiska adopterat oss alla tvåbeningar som visat sig relativt pålitliga som fodervärdar. Vi hör ihop. Han tycker verkligen det.
Det visar han gärna upp även vid de mest olämpliga tillfällen. Som den gången jag i riktigt god tid bara skulle promenera den allra sista sträckan till fram till busshållplatsen och blir prejad av en katt som nästan studsar fram i ren entusiasm som ville han säga: Jaja, husse, ska vi på utflykt? Vart ska vi?
Så visar jag upp mig från min allra tråkigaste sida, fångar in honom och muttrar:
– Vi ska hem, lille vän.
Även om han sällan blir riktigt förnärmad så är han aldrig långsint utan kan överse med det mesta.
En riktigt god egenskap hos både katter och alla andra.
Det här med kel och spinnande är inget som han direkt slösar med i tid och otid. Men han är ganska tydlig med att berätta när det behövs och kan till och med lägga en tass på den hand som kliar honom när man har hittat den där punkten.
Rrrrr, undslipper honom helt tyst, och han ser så nöjd ut.