Och jag tycker att det är bra att det finns ett filmpris som The Golden Raspberry, som i år delades ut för 36:e året i och i folkmun kort och gott bara kallas Razzie Award och som sätter strålkastarskenet på de riktigt usla prestationerna.
Det är nästan inga pristagare som vill ha den sortens uppmärksamhet, där finns förstås undantag i formen av ett par kvinnor som med klädsam distans gått på galan, tagit emot priset och tackat för det, men det är samtidigt en liten vink om hur din konstnärsgärning uppfattas.
Är det svulstigt, stort och pompöst och är det hela utfört med väldigt lite känsla eller kunnande, jamen då kanske det ska uppmärksammas lika självklart som du utfört något epokgörande lovvärt.
Det är ungefär som om man tänker sig att en fotbollsdomare blåser av spelet och delar ut ett gult eller rött kort. Det är en fingervisning om att någon är på väg att spåra ur eller alternativt redan gjort det.
I år var det "Fifty shades of Grey" som vann nästan allt i prisväg i Razzie Award, man fick dela priset i klassen årets sämsta film med den nya versionen av "Fantastic Four".
För några år sedan var det med viss tillfredsställelse som jag noterade att "Sex and the city" - långfilmen - fick en hel drös med nomineringar.
Jag tyckte genuint illa om den filmen och insåg givetvis att den inte riktade sig till mig. Men nu var det jag som hade uppdraget och jag skrev om den och jag skrev ned den.
Reaktionerna uteblev inte, och en synpunkt som kom från en ovanligt oresonlig antagonist gick ut på att jag helst av allt borde överväga att helt sluta skriva. Bara som en liten gest i all välmening till det breda lagret av läsare som faktiskt finns därute.
Jag tog till mig av kritiken - fast inte så farligt - och bestämde mig för att "Sex and the city 2" skulle jag inte skriva om.
Jag höll mitt löfte och den som skrev om filmen tyckte än sämre om uppföljningen än jag tyckte om den första filmen.
Tänk vad lättroad man är ibland.
Det har funnits ett svenskt pris också. Det var Svenska kalkonakademin som bildades 1986, men man hann knappt bildas innan man snabbt lade om kursen från att premiera årets sämsta tv- och filmproduktioner till att starta Stockholm filmfestival. Och jag tror att jag vet varför.
Ett försök gjordes att dela ut en kalkon till Hasse Alfredson för hans filmatisering av "Vargens tid" och det föll i väldigt dålig jord. Så illa tog den salvan att Alfredson inte gjort någon film efter den.
Men varför inte ett musikpris till det undermåligaste som sett dagens ljus ett det året.
Eller löser man det på andra vägar? Som när skivbolaget Geffen bestämde sig för att stämma Neil Young eftersom han brustit i uppsåtet att spela in en ny skiva som i akt och mening kunde beskrivas som tillräckligt kommersiell. Jag tror att bolagets ordval av skivan löd "orepresentativ".
Men det är en svår balans det där. Kan man vara tarvlig med tillräckligt mycket finess går det kanske an. Annars bör man kanske praktisera klädsam tystnad.
Nu ser det ändå ut som om en motrörelse är på väg att väckas till liv. USA:s blivande president, Hilary Clinton, verkar tycka att det är dags att ge vänligheten en chans och har säkert snart formulerat en idé som motvikt till all pajkastning i den amerikanska politiken.
Det är helt okej med mig, bara hon inte får för sig att slösa bort sin första ämbetsmannaperiod på att lägga ned Razzien.