Samtidigt som jag är medveten om att en grupp filantropiskt lagda medmänniskor ruskar på huvudet och tycker att det här är förfärligt, tror jag att man måste vara medveten om att det finns en motståndarsida här som också ropar ack och ve.
Ljusskygga krafter som oftast dväljs i skuggorna och sällan syns. Men märks så tydligt ändå. Lymlar som på sitt eget sätt instämmer att det är förskräckliga uppgifter, men som grundar sin ståndpunkt på förhållandet att det borde vara många fler som känner av stress i sitt arbete.
Bara sju av tio?! Efter allt vi gjort?! Efter alla våra ansträngningar? grumsar de skoningslösa. Det borde vara tio av tio? Hur har vi missat så många som trettio procent?
Själv vägrar jag stress och skyndar egentligen bara på stegen om buss, tåg eller båt ser ut att avgå utan mig. Och knappt då heller. Det går ju nästan alltid fler…
Jag är inte alls omedveten om att stress kan vara något av godo också. I det ögonblick då det snabbt gäller att sätta sig i rörelse om en lavin är på väg i komplett fel riktning, om man möter en flock vargar eller ett gäng unga fotbollssupporters som fått på tok för mycket hojtarolja i sig.
Då kan det förstås vara läge att försöka skapa ett avstånd mellan mig själv och den annalkande faran. Alternativt att använda vågorna av allt adrenalin till att göra effektivt motstånd.
Men annars? Nej, jag tycker om att skynda långsamt.
Det enda som jag på allvar tycker brådskar är att de här kanaljerna, som tycker att det är helt okej att folk sliter sig sönder och samman som galärslavar vid de bildliga årorna så snart som möjligt själva får närma sig arbetsmarknaden med den ödmjuka hållningen hos den som söker nytt, och helst inte särskilt välavlönat, jobb.