Men det är nästan lika illa att stå på en is med samma typ av sällskap, och typen börjar hoppa jämfota för att visa hur bärkraftig isen faktiskt är. Eller kan vara, om man bara väljer rätt punkter att belasta.
Jag är inte helt förtjust i is. Den låter så skumt och avlossar säkert sådana här skarpa smällar som markerar rörelser i isarna enkom för att skrämma slag på mig.
Jag förstod heller aldrig varför man som barn prompt skulle ut och jumpa på isflaken, bara för att storebröder eller storasystrar hade gjort det.
Fullkomligt obegripligt, och det vid en tidpunkt när vi inte ens hört talas om, än mindre kunde stava till, adrenalinkick.
Jag har ändå ett par värmländska gener i mig, som hade förståelse för att man var tvungen att köra bilen över Klarälven när färjan hade kört färdigt för säsongen. Det fanns före brobyggandet inget att välja på om man inte skulle göra lång en omväg på en mil eller två. Och körde det gjorde man till långt in på våren när tillfälligheterna avgjorde vem som skulle "plurra" först.
Det var inte heller så farligt som det lät. Isen släppte nästan alltid intill strandkanten, så det var bara till att hämta traktorn och bärga bilen.
Men det var inget företag man gick torrskodd genom.
Så jag undviker isarna, om jag bara kan. Trots att det finns några stycken som bestämt hävdar att det finns många saker som är värre än drunkningsdöden.
Däremot är jag full av beundran för den tappra skara av gymnasieelever från S:t Eskil som nästan utan att tveka gick ut på isen för att undersöka om man hade närvaro och kyla nog att använda isdubbar och kraftiga bentag för att ta sig upp ur en isvak.
Det måste ha varit den veckans viktigaste lektion.
De allra flesta var säkerheten personifierade och tog det väldigt metodiskt och lugnt. Några få anfäktades dock av något som måste beskrivas som pre-panik och lät som om det är fullkomligt uteslutet att de går i närheten av det stora blå igen. Och det kan jag förstå.