Aldrig några andra.
Det här trodde han skulle skapa förvirring hos våra läsare.
När han talat färdigt, skulle han väl invänta en replik. Trodde jag.
Men ack vad jag bedrog mig. Och så här ser det ut ganska ofta hos alla dem som aldrig lärt sig, eller än värre aldrig förstått vitsen med, att tillämpa lyssnande.
Folk är kanske mer eller mindre kompatibla men jag tycker nog att alla människor lite oftare prövar det här med att tystna ett ögonblick. Och även om hon eller han inte känner att hon/han har något som helst utbyte av den som för tillfället försöker få några få ord med i resonemanget, så kan man väl träna sig i rollen som skådespelare: För bövelen, spela att du faktiskt är uppriktigt intresserad.
För du är väl inte rädd att du ska få höra något som tvingar dig att ompröva dina egna förträffliga idéer.
Nu försvann just min samtalspartner i telefonen in i radioskugga så det blev aldrig någon långbänk. Och jag vet inte om jag lyckades göra mig hörd där med invändningen att vi ingalunda gör någon skillnad på politisk tillhörighet. Men det kanske är sak samma. Han lät inte som han var kalibrerad på att lyssna. I alla fall inte i denna fråga.