Det är väldigt mycket "Modern times", "Love and theft" och "Tempest" som spelas. Nästan bara Bob Dylan med andra ord. Varvat möjligen med lite Tom Petty, Anders F Rönnblom och Stefan Sundström. Och kanske lite Steve Earle, Josh Ritter, Aimee Mann och Rodney Crowell.
Men nu skulle jag kunna tänka mig att göra ett undantag. Det är kanske dags att ta in lite nya intryck, gnäggar man halvt på skämt, halvt på allvar.
Bob Dylan är aktuell med en helt nya skivan, "Shadows in the night", som släpps den här veckan och som är fylld med gammal musik.
Väldigt gammal musik till och med.
Dylan har återvänt till den amerikanska låtskatten, som tolkats av nästan allt och alla mellan Linda Ronstadt, Rod Stewart, Art Garfunkel, Jose Carreras och Willie Nelson. Det är snudd på enklare att räkna upp de artister som inte gett sig i kast med gamla örhängen än de som gjort det. Men Dylan gör det förstås på sitt helt egna sätt.
Orkestrala sånger med i synnerhet Frank Sinatra och Nelson Riddles orkester har i händerna på Dylan blivit sånger med ett femmanna kompband, ett par blåsare och så Dylans röst då som enligt några av bedömarna är i så sprött sårbart skick att den är på väg mot upplösning.
Inte riktigt klockren längre utan betänklig svajig.
Låtarna är bland andra "Full moon and empty arms", "Stay with me", "Autums leaves", "Some enchanted evening" och "The night we called it a day".
Men oavsett vilket så är mannen, myten, legenden värd ett uppmärksamt öra, och ett rättvist omdöme kan levereras tidigast om några veckor.