Som vanligt kan man skapa en lista över vad man hoppas av en ny tid och djupt beklaga sorgen över dem vi förlorat och som inte får chansen att se allt det fantastiska som vi förhoppningsvis har inom räckhåll.
Törs man nu hoppas på att rätt sorts amerikaner tar chansen att rösta i nästa års presidentval, och att alla de som egentligen inte alls skulle ha rösträtt får förhinder och aldrig kommer i väg till vallokalerna.
En hemsk aning skriker ut att det är av stor vikt att Donald Trump fasas ut i glömskans ytterfil så snart som möjligt, och att "The Force" må växa sig stark i Hillary Clinton.
Med tanke på hur djupt insyltat USA är i nästan hela sin omvärld borde det väl vara rimligt att en lång rad nationer borde ha rösträtt i amerikanska val, och Sverige, som bidragit med så många goda amerikaner genom årens lopp, borde förstås ha en ansenlig mängd röster - gärna i formen av utslagsröster - om det skulle visa sig bli jämnt skägg och kanske en ny medlem ur familjen Bush ser ut att få tillträda som presidentkandidat.
Vilken tv-show skulle inte det bli om det hamnar i rätt händer.
"Kan vi be att få Chiles röster, por favor. Hallo Santiago, qué pasa?"
Törs man också tänka sig att nästa år blir det där året då alla riktigt framgångsrika affärsmän, och kvinnor, inser att ingen kan ta något med sig när det är dags att tänka på den allra sista refrängen och till och med checka ut, och att de likt Mark Zuckerberg donerar större delen av sina tillgångar till välgörande insatser. Gärna något som förenar bildning med miljöinsatser som gör skillnad för många.
Törs man hoppas på att katolska kyrkan fortsätter på den inslagna vägen och predikar fredens och försoningens budskap även i fortsättningen. Och att de håller fast vid att människor måste bemöta varandra med tolerans och vidsynthet och att även påven Franciskus törs predika detta utan att riskera sitt eget liv.
Törs man också tro att alla de styrkor som försätts i beredskap från och med nu är beväpnade med utrustning som är till för att rädda liv, inte så effektivt som möjligt släcka existenser, och som är beredda att rycka ut varhelst en ny naturkatastrof slår till.
Kan man också få stilla bedja om nåden att få se tecken på att världens förenade vapenskramlande krafter drabbas av ett par bildliga men rejält saftiga bredsidor mittskepps och tvingas lägga all kraft på att ta sig in i hamn och docka. Och att man dessutom ställs inför det faktum att man faktiskt inte har råd att renovera sin verksamhet eftersom man måste försöka betala de dryga böter som man just kvitterat ut som tack för allt elände man skapat under alltför många år.
Törs man också hoppas på att det går bra för Sarah Sjöström i OS i Rio nästa år och att det också vill gå vägen för Susanna Kallur och Lisa Nordén. Att Småkronorna fortsätter att överträffa sig själva och vinner junior-VM, och att Sveriges herrlandslag i fotboll faktiskt överlever gruppspelet i EM i Frankrike, som aldrig mer behöver frukta för terrorangrepp eftersom den förhärskande andan nu präglas av en försiktig optimism och framtidstro. Och att fotbollsherrarna aldrig någonsin igen klär i ord något nedsättande om sina kvinnliga kollegor utan stoiskt lugnt tar emot de gliringar om bristande kompetens och järnvilja när det gäller att plocka fram den som mest, som damerna kanske yttrar om killarna när de senare väl stupar mot övermäktigt motstånd i kvartsfinalen.
Självklart vill jag också se exempellösa framgångar för Tre Kronor och att de själva blir den där granitväggen av obrytbar järnvilja för motståndarna att försöka ta sig förbi, som vi ibland vill hävda att både ryssar och kanadensare är när vi ska drabba samman med dem.
Men det ska vara viktorior på fullkomligt justa villkor. Annars kan det kvitta.
Törs man också på kulturens område hoppas att Roger Waters trummar ihop det där albumet som bara faller på plats som en självklar förlängning på hans fantastiska förra album, "Amused to death" från 1992.
Att U 2 i sällskap med Brian Eno och Daniel Lanois spelar in gruppens absolut viktigaste album, och att John Mayer får feeling och följer upp sitt fantastiska senaste verk.
Törs man också försiktigt hoppas att Kent förklarar att 2016 är ett ovanligt öppet år, och faktiskt nappar på förslaget från Eskilstuna-Kurirens kulturredaktion att spela in en tv-dokumentär. Om inte för annat skäl så för att fira det oslagbara 21:a verksamhetsåret som grupp.
Och att Bob Dylan får till den där andra delen i sina memoarer, som alla tvivlar på att den ens är under planering, och att han följer upp det med en stark inspelning av uppföljaren till "Tempest".
Och varför inte att Joanne Rowling hittar inspirationen så hon kan leverera en åttonde bok om Harry Potter.
Och att Sam Mendes och Daniel Craig får förnyat förtroende att spela in nya versioner av både "I hennes majestäts hemliga tjänst" och "Man lever bara två gånger".
Som om listan inte vore alldeles för lång redan så hoppas jag också att det går riktigt bra för barnen. Inte bara de egna utan för allas barn.
Är det att begära för mycket..?
PS. Till alla vi som är födda 58 vill jag bara påminna om att vi under nästa år också fyller 58. Det kanske inte är något speciellt att fira, men saknar man andra jubileum, eller tycker att det är otroligt långt att vänta till 60, så kan man väl alltid fira det då, kanske.
Fly mig en lista alla ni 57:or som firade 57 under 2014. Hur gjorde ni?