När jag gjorde militärtjänstgöringen så hade vi ett gäng befäl som var ganska pedagogiska.
De hävdade hela tiden att vi ingalunda tilldelades några bestraffningar. Inte av något slag.
Inte ens vid de här upprepade förflyttningarna under fältövningarna av ett militärt stridssjukhus hördes något annat än ett stilla:
– Ja, det är sagt så nu...
– Men, hör här nu, vi ska alltså riva alltsammans, packa all lastning på lastbilar och flytta tillbaka till ungefär samma plats där vi befann oss innan senaste uppbrottet för 24 timmar sedan.
Vi ville förstås lägga fram chansen att vi skulle behålla lite kyla i skarpt läge och invänta nästa besked om förflyttning, vi kanske skulle tillbaka igen..?
– Se så, ifrågasätt inte en massa nu utan lägg energin på riva och packa in, löd befälens replik.
Och vad lärde vi av allt detta? Jo att sysselsättningen, om än något enehanda, gav oss god övning i att snabbt både riva och ställa upp på ny plats. Och det gav oss en god nattsömn. Ingen av oss var det minsta sugen på att åka in till staden och ställa till med något ofog.
Och det var aldrig fråga om bestraffningar utan tvärtom belöningar.
Någonstans tycker jag nog att polisen skulle fånga in de här personerna som är ute och roar sig med att härja och belöna dem riktigt rikligt.
Tänk på signalerna man sänder när man är så defensiva i tillämpningen av juridik att man nöjer sig med att "avlägsna några ynglingar från platserna". Ge dem chansen att få upptäcka hur lång tid som krävs för att bygga upp något.
Belöna dem då gärna med titeln ambassadörer för den goda saken skull.
I stället för att bara lägga ned utredningen gång på gång. Vad är poängen med det?