Och inte minst, man understryker gärna att lönen inte är marknadsledande utan enbart marknadsanpassad. Vilket då måste vara synonymt med att det finns åtminstone en bankdirektör som tjänar mer.
Ungefär som om detta automatiskt framkallar ett: Jaha, ja men då så.
Jag vill inte framstå som missundsam, men här är jag snudd på beredd att göra ett undantag.
Nästan 17 miljoner, vad gör man då? Riskerar man livet varje dag på jobbet? Räddar man andra människors liv?
Tjänar alla anställda på just den här banken så mycket att ingen har direkt något att invända? Eller är det tvärtom så att vd:ns lön innehåller så många obekväma inslag, som att säga upp folk och slimma organisationen och helt enkelt göra minst exakt de besparingar som motsvarar hans egen lön, att man på så sätt tycker att lönen ska tjäna som ett sorts plåster på såren för all impopularitet han drar på sig?
Vad hade han tjänat om han hade varit en hon?
Frågorna tar förstås inte slut där, det finns många fler: Hur mycket betalar man i skatt om man tjänar nästan 17 miljoner kronor om året? Vilken tabell går man efter?
Törs man hoppas på 90 procent i skatt?
Räknar man med att man bara orkar jobba ett par, tre år med det tunga ansvaret som borde finnas där någonstans? Finns där dessutom ett avgångsvederlag som förblir oredovisat?
Kan man inte införa en sorts öppen vdn-märkning av bankerna och deras chefers lön? Jag känner någonstans att jag är en medsponsor all den stund jag inte gör ett aktivt val och säger upp bankavtalet. En obetydlig sponsor men likafullt en sponsor.
Det vore skillnad, menar jag, om bankerna tar sina vinster och gör något ytterst konstruktivt och kreativt med dem. Att de själva sponsrar både cancerforskning, vård och omsorg och utbildning.
Förhoppningsvis skiner solen på både koja och slott i helgen ändå. Men hade jag en fungerande besvärjelse så skulle ovädersmolnen hopa sig över inte bara denna bank som lönar sin vd med marknadsanpassad lön, utan allesammans. Ingen undantagen.