Den ljuvaste av sommardagar är på väg att övergå i en lika magisk kväll när jag strosar hemåt från den lokala livsmedelsbutiken. Rösten från balkongen får mig att slita tankarna från sol och bad. Den är vädjande. Allvarlig.
– Har du några kontakter i städbranschen?
– Nej, tyvärr inte, svarar jag överrumplat.
– Har du jobb? Inom vården? Tonen är mer hoppfull nu.
– Ja, men inte inom vården. Jag jobbar på Eskilstuna-Kuriren. Som fotograf, mumlar jag sanningsenligt samtidigt som kvinnan sakta backar tillbaka in i lägenheten.
– Hoppas att det ordnar sig, avslutar jag tafatt och hör i samma sekund som orden uttalas hur de faller platt till marken.
Jag står kvar mitt på gatan och skäms. För att jag, som nyss börjat jobba efter semestern faktiskt haft mage att tycka synd om mig själv för att jag inte kan ligga på badstranden när sommaren slår värmerekord.
När badtemperaturen sjunkit något står valrörelsens slutspurt för dörren. På nästa presskonferens ska jag tänka på kvinnan på balkongen. Och drömmen om ett jobb.