Mellandagsrean med sina lockande erbjudanden fick mig att lämna Eskilstuna och spendera en timme i en butik av det dyrare slaget. Jag begriper att en expedits uppgift är att få mig att lämna stället med en stor påse i handen. Men sannolikheten att jag gör det ökar om hen låter bli att idiotförklara mig. Oavsett vad som provades, hur illa det än satt, så vred och vände den lismande expediten på sanningen.
– För trång kavaj? Äh, en sådan knäpper man aldrig ändå! (Jag kanske vill kunna knäppa den?)
– För stor kappa? Det går att dra åt skärpet mer! (Ändrar det att axlarna hamnar långt ner på armen och att den blir allmänt bylsig?)
– Blusen är ju nästan svart. Ingen kommer se att den är mörkblå. (Jo, den är blå.)
– Den där kjolen klämmer ju åt på de rätta ställena (Nej, på mig var den faktiskt sjukt osmickrande.)
Till slut stod jag där och höll i ett par underbara, svindyra mockabyxor. De var pyttelite för stora och givetvis höll expediten en tvärsäker utläggning om hur de formar sig efter kroppen och absolut inte kommer att bli för stora. Jag blev villrådig. Det var mycket möjligt att hon hade rätt. Skulle jag slå till? Det enda jag helt säkert visste var att hon ljugit mig rakt upp i ansiktet i nästan en timme. Alltså var hennes löften om byxorna inte vatten värda. Om hon hade varit uppriktig gällande alla andra kläder jag provade så hade hon förmodligen fått sålt ett av butikens dyraste plagg. Nu fick hon det inte.