På den tiden var jag fullärd i fickparkerandets ädla konst, numera undviker jag det helst. Jag lärde mig genvägar och hade koll på hur man trixar sig genom staden, oavsett färdmedel. Detta är ett minne blott. Vid senaste besöket i huvudstaden kom jag på mig själv med att ständigt gå på tunnelbanan i fel ände. Stockholmare känner till och väljer alltid den ände av perrongen som minimerar antalet steg och därmed sekunder där de ska kliva av. De får dessutom dagen förstörd om väntetiden på nästa vagn överstiger två minuter. Mig bekom det inte ett dugg. Omställningen är påtaglig, såväl praktiskt som mentalt.
Ge mig tio år till. Då kommer jag sucka över all trängsel. Inte hitta någonstans. Dessutom kommer jag begå den värsta Stockholmssynden av dem alla: stå stilla på vänster sida i tunnelbanans rulltrappor. Utan att skämmas ett dugg.