Priserna har regnat över "Hamlet" på Teater Galeasen i Stockholm med Hannes Meidal i både titelrollen och som medförfattare i hans och Jens Ohlins nytolkning av den gamla Shakespeareklassikern. Uppsättningen har varit en succé som fått förlängt under våren och just haft sina sista föreställningar.

I stället förbereder Meidal sig för ”Ett drömspel” som har premiär på Strindbergs Intima teater i höst, samtidigt som han läser in ljudbok och sätter sig in i ”nästa grej” på Dramaten. Han tillhör den fasta ensemblen men sticker inte under stol med att det har varit skönt att ha sitt arbete förlagt till lite andra adresser under den senaste tidens turbulens med chefsbyte och skandalrubriker på nationalscenen. Att åter få arbeta med regissören Anna Pettersson – för tio år sedan gjorde de Ionescos ”Stolarna” på samma teater – ser han mycket fram emot.

Dessutom är Hannes Meidal väldigt förtjust i, och tacksam över, sin blandade tillvaro. I den bästa av världar fortsätter det så, med Dramaten som bas och en och annan avstickare till mindre scener och ett fortsatt samarbete med Jens, som Hannes en gång i tiden lärde känna på Scenskolan och lyckligt har samarbetat med i 15 år.

Artikelbild

| I skådespeleriet möts det förberedda och oförberedda, intellekt och känsla, kropp och tanke, menar Hannes Meidal.

Vårdar luckorna

Nackdelen med teaterlivet är de sena kvällarna som är svåra att kombinera med livet som förälder.

Det är lätt hänt i mitt yrke att det råder ett ständigt undantagstillstånd. Man jobbar hela tiden till nästa premiär och sedan är man borta massor av kvällar. Jag har lärt mig att jag måste vårda luckorna, att det inte bara rullar på med nästa projekt och så plötsligt har det gått år.
Hur gör du då?
Artikelbild

| Skådespelaren Hannes Meidal fyller 40 år.

Nu har jag äntligen börjat säga nej ibland. Och "det här kommer inte att gå". Men nu är barnen å andra sidan så stora att de tycker att det är roligt att vara med på teatern också.

Själv är han inget skådespelarbarn, men väl son till en litteraturvetare och ”Strindbergsgubbe”, vilket borgade för många teaterbesök under uppväxten. Hans mamma arbetade på Utrikesdepartementet, OECD och Världsbanken och när Hannes Meidal gick i amerikansk high school deltog han i skolans dramaverksamhet. Det är skälet till att han senare började läsa teatervetenskap, tror han.

Intellekt och känsla

Han funderade på en akademisk bana, men under studierna träffade han Thorsten Flinck och blev hans regiassistent, först på Teater Plaza och sedan på Dramaten. Där fick han arbeta med Sif Ruud, Sven Lindberg, Jan Malmsjö och Keve Hjelm. Den senare tog sig an den unge assistenten och bjöd in honom till ett samarbete kring sin bok om skådespeleri, ”Dionysos och Apollon: tankar om teater” (Carlssons, 2004). En skådespelargigant som intellektuellt försökte förklara vad som sker i gestaltningsögonblicket.

Mötet mellan teori och praktik fascinerade även Hannes Meidal. Han som själv hade kommit in i teatervärlden från det akademiska hållet sökte sig nu till Teaterhögskolan för att börja praktisera det han tidigare läst om. Och han ser egentligen ingen motsättning mellan ett praktiskt och ett intellektuellt sätt att närma sig skådespeleriet. Tvärtom så berikar de varandra.

Det är det där mötet mellan det förberedda och oförberedda och om du så vill, intellekt och känsla, kropp och tanke. Alla de här motsatsparen vi gärna slänger oss med – i bästa fall kan de komma samman i skådespeleriet.

Gestaltar minnet

När teatern är som bäst kan den bidra till att bearbeta och problematisera tankar och händelser, att gestalta minnet, menar han. Ett exempel är ”Vår klass” som Hannes Meidal medverkade i på Galeasen, en uppmärksammad uppsättning om en by i Polen där halva byn 1942 mördade den andra halvan – katoliker som dödade judar.

Men det kan också vara så enkelt som glädjen i att mötas över generationsgränserna som just i ”Ett drömspel”, en av de vackraste pjäserna han vet. Där ska han snart börja repetera med en motspelare som är ”tjugo-nånting” och med Gunnel Lindblom, 87.

Att få spela med en äldre kollega som Gunnel är en ynnest. Och det sätter fingret på något av det som gör yrket unikt, att det är ålderslöst. Eller som Strindberg skriver i sitt förord till drömspelet: ”Tid och rum existera icke. På en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster.”