Lars "Ludde" Lundin, Robin Folkö, Daniel Höök och Emil Wallman.
Det är några plusgrader och ungefär en timme till solnedgång när jag möter upp gänget från föreningen Eskilstuna långfärdsskridskoåkare vid Sandabadet i Kvicksund.
Ordförande Lars "Ludde" Lundin och två medlemmar har redan värmt upp, genom att skrinna från Kungsör längre in längs med Mälarens södra strand. Nu ska vi tillsammans bege oss till Mellansundet, fem minuters skridskotur bort.
Lars "Ludde" Lundin intygar att isen håller här på Galten, Mälarens innersta fjärd.
– Den är helt sanslöst bra och stabil. För fem år sedan var det också ganska bra, men annars får man nog gå åtminstone 20 år bakåt för att hitta lika bra förhållanden så här tidigt på säsongen, säger han.
Det var köldknäppen i början av december som gjorde jobbet. "Ludde" säger att det nu finns bra isar på många mindre och mellanstora sjöar, och att även Mälaren och Hjälmaren har stora partier med is av bra kvalitet.
Han uppskattar den genomsnittliga tjockleken på Galten till 15 centimeter. Men samtidigt finns det partier där det är vanskligt att ge sig ut.
Lars Lundin påminner om den tragiska olyckan på Båven tidigare i veckan, då en äldre fiskare gick genom isen och drunknade. Isen på Båven la sig senare och har därför varit känsligare för luftens temperaturskiftningar.
– Och det finns stora ytor på Mälaren som också är luriga. Så det är inte bara att ge sig ut.
Grundreglerna är dels att ha sällskap, dels att ha en ryggsäck som också fungerar som flythjälp om du skulle ramla i. Därutöver måste du ha isdubbar för att kunna dra dig upp och en ispik för att pröva dig fram och se hur tjock isen är på olika ställen.
– En duktig åkare kan åka på så tunn is som fyra centimeter.
Mindre erfarna bör istället hålla sig på isar som är tjockare än fem centimeter, menar "Ludde" Lundin.
– Jag har stor erfarenhet, men jag tycker att det är svårt med "blöta" isar. När det ligger lite vatten på ytan blir det väldigt svårt att se isgränser och sådant där, och det gör att man i värsta fall kan missa partier med öppet vatten.
Det gäller också att vara uppmärksam på att tjockleken kan ändras ganska snabbt. Typiskt tunna områden är till exempel åmynningar eller trängre sund där strömt vatten kan göra isen svagare. Samma sak kan det vara runt uddar och bryggor. Och det gäller verkligen att se upp med rännor där större båtar regelbundet går och bryter isen.
För långfärdsskridskoåkare hör det till rutinerna att ha åtminstone ett ombyte med sig i ryggsäcken, förpackat i vattentäta påsar. "En gång gick jag igenom tre gånger på en tur, men jag hade bara två ombyten med mig. Det var bara en halvtimme kvar på turen efter den tredje plurrningen, men det blev lite kallt", säger Lars "Ludde" Lundin.
Skridskoturen är magiskt vacker i det varma solljuset. Framme vid Mellansundet ser vi tydligt var isen tunnar ut, för att sedan övergå i öppet vatten.
Det är här det är tänkt att jag – helt frivilligt – ska gå genom isen.
– Det är jättebra att man provar på och känner hur det kan vara. Men det är inget krav vi ställer i föreningen. Vi brukar ha några plurrningsövningar varje säsong, både inomhus i badhuset och i Skjulsta där vi har en bastu, säger "Ludde".
Nu är vi inte i Skjulsta, utan i Mellansundet i Kvicksund. Här finns det då ingen bastu. Men jag har ombyteskläder i ryggsäcken som jag förpackat i vattentäta plastpåsar, precis så som råden föreskriver.
"Ludde" går igenom grunderna för säkerheten.
– Åk inte för fort nu, vi vill inte att du gör dig illa. Och kom ihåg att vi står här och kan dra upp dig om det skulle behövas.
Lars "Ludde" Lundin, Daniel Höök och Emil Wallman från Eskilstuna långfärdsskridskoåkare.
Instruktionerna är som följer: Väl i vattnet ska jag blåsa i visselpipan. Sedan ska jag kasta linan mot mina räddare. Därefter gäller det att lossa dubbarna med båda händer, sparka med benen – och häva sig upp.
Sagt och gjort. Det är ingen idé att dra ut på det här.
Jag tar några skär och börjar glida mot det öppna vattnet.
Isen är strax under fem centimeter och kan gå sönder när som helst. Ändå hinner jag nästan fram till kanten – innan den brister under min tyngd.
– Aaah! Andas! Sjukt kallt!
Klart det är kallt, vad hade jag trott.
Men det är inte så att jag blir handlingsförlamad. Utan större åthävor kan jag göra vad jag blivit tillsagd; jag blåser i pipan, kastar min lina. Sedan fattar jag tag om dubbarna samtidigt som jag häver mig upp.
Då spricker isen åter under min tyngd.
– Skit också!
På't igen. Jag gör om proceduren och lyckas bättre. Ett, två, tre hugg med dubbarna och jag är uppe i säkerhet igen.
Sen glider jag några meter på magen, som en säl. Lycka!
Jag är dyngsur och ganska kall – men en erfarenhet rikare. Det är definitivt något jag kan rekommendera andra att pröva. Under säkra former, vill säga.
Tidningens reporter hinner nästan hela vägen fram till kanten...
...innan han får bada.
Det gäller att få på sig torra kläder så snabbt som möjligt efter doppet.
Alla är nöjda efter lyckad plurrning. Lars "Ludde" Lundin i mitten.