Före påsk kom den första gumman upp, en enklare variant och nummer två, en konstruktion i stål med kläder sydda av Berggrens dotter Anna, till pingsten.
En vikt på 50 kilo – betongklumpen under fötterna inräknad – avskräckte emellertid inte ”kidnappare” så sent som i tisdags.
Dessbättre påträffades Sotpackan praktiskt taget oskadd inte så långt från brottsplatsen, vid Hjälmaresund, och kunde återbördas till konstnären. Samtidigt ingavs polisanmälan.
– Nu har jag finputsat och skaffat en ställning för henne så att vi kanske slipper sådant här ofog. Det är för trist att människor inte kan låta grejorna vara ifred, det här är ju tänkt som ett kulturminne och att bli en liten turistattraktion, säger Ragnar som alltså inte ger sig i första taget.
Snart på plats
När detta läses ska hon vara på utsedd plats igen längs vägen och då sätter Ragnar även upp den minnestavla som berättar om historien bakom hennes oblida öde.
Sotpackan hette egentligen Anna Ersdotter. Hon kom norrifrån och bosatte sig som 50-åring på Hallsta gård där hon lyckades göra sig ”ovän” med den försupne kaplanen.
Hon anklagades för häxeri och tvingades erkänna sig skyldig inför domare i Eskilstuna varvid dödsstraffet mest blev en formalitet.
Men därefter upphörde ju dessbättre detta barbariska straffmönster för motsvarande ”brott”.