Bilden, som också återfinns i Olle Svennings brett anlagda biografi "Hövdingen" har med rätta blivit historisk. Det är som en sansad reformator, räddande vårt land från revolution, som Branting fått en plats i svenskarnas politiska hjärtan, oavsett om de sen är röda eller har annan färg.
Den socialdemokratiska historien är inget nytt ämne för Olle Svenning och det märks. Med lätt hand förs många fakta in i en berättelse full av utvikningar. Branting förloras då och då en smula ur sikte, exempelvis i kapitlet om meningsmotståndaren August Palm. Oftare dock, leder Svennings överblick över ämnet och omtagningar utifrån olika teman och infallsvinklar till tecknandet inte bara av en människa, utan av en hel tidsanda.
Det sena arton- och tidiga nittonhundratalet präglades av social misär, oro, fattigdom, hastig urbanisering och begränsningar i yttrandefriheten i form av den så kallade munkorgslagen (vilken infördes bara två månader efter att det socialdemokratiska partiet bildats). Tillsammans ger allt det här känslan av ett Sverige, som då det utsattes för revolutionära strömningar, kunde flugit i luften.
Till de mer intressanta avsnitten i Svennings biografi hör kapitlen om hur arbetarrörelsen formerades. Tvisterna var, även inom de egna leden, hätska. Förutom den tidigare nämnde August Palm fanns den intellektuelle och radikale, men också destruktive, Axel Danielsson. När Branting blivit chefredaktör för Social-Demokraten kände sig Danielsson, som i högsta grad varit med och byggt upp tidningen, så förolämpad att han flyttade till Malmö för att starta tidningen Arbetet.
Liksom en annan av socialdemokratins historiska gestalter – Olof Palme – kom Branting från en högborgerlig miljö och hade som ung gått på Beskowska skolan där kungabarnen, däribland Gustav V, var elever. Sprungen ur den borgerliga myllan studerade Branting i Uppsala och gjorde bildningsresor inte minst till Helsingfors där han fick möta misär och fattigdom på nära håll, samt till Berlin där Otto von Bismarck drev igenom lagar som förbjöd socialdemokraternas verksamhet.
Vägen till den socialistiska övertygelsen tycks annars ha gått främst genom studier och inre övertygelse. Någon riktig förklaring till varför Branting – som annars var en hedonistisk njutningsmänniska med smak för kvinnor, god mat och dryck – lyckades hålla känslorna från förnuftet ger inte Svenning. Kanske finns en förklaring i Brantings kulturradikala grundinställning där just rationalism var en huvudingrediens. En ren gissning är annars att Branting inte drevs av klasshat, utan snarare av en känsla för rättvisa.
Branting blev så småningom socialdemokratisk statsminister och som sådan en pragmatiker med dragning åt mitten. Han stötte ut den mer extrema vänstern och höll sig ifrån samarbete med nationalisterna. En linje som inte bara känns modern, då allt fler partier samlas kring mittfåran, utan också som en väg som lär bli aktuell även för Stefan Löfvén. Vi lever i en tid där det åter blivit viktigt att låta det pragmatiska och sansade få företräde framför extremism och känslostyrd rädsla inför det som är nytt och okänt.