Den engelmarkska trädgården är precis det: en gård med mycket träd. Mitt på tomten, som ligger lummigt i mellersta Sörmland, står ett grått hus från slutet av 1700-talet.
Skogen är något som Ola Engelmark fick ta del av tidigt när han växte upp i Botsmark i Västerbotten. Bland träd, kläppar och blåbärsris fann han sin lekplats.
– Det var det som fanns där jag växte upp. Pappa ägde skog och jag har alltid vistats ute i skogen, berättar Ola när vi har satt oss ned runt ett bord på tomten.
Han är biolog och docent. Förutom för att bland annat ha jobbat som forskare och lärare på Umeå universitet och University of Québec i Montréal har Ola också varit myndighetschef vid Institutet för ekologisk hållbarhet. Men framför allt så är han en person som älskar skogen. Detta faktum är också drivkraften bakom Olas nyutgivna bok "Muttos - Muddus nationalpark".
– Ett sätt att se på skogen är som en källa till råvara. Det jag saknar är en diskussion kring skogens andra värden och hur man kan bruka skogen hållbart, och inte endast se på den på samma sätt som man ser på åkermark - som en ren industriresurs. Har du väl avverkat skogen så kan den och de arter som levt där aldrig återskapas. Planterar du träd där på nytt så kommer det att bli något annat mot vad det var tidigare.
Det är här titelns Muttos kommer in. Belägen mellan Jokkmokk och Gällivare är nationalparken tillika världsarvet den enda i Sverige där man hittar hela bestånd av tallar från så långt tillbaka som 1200-talet. I övriga landet finns det förvisso enstaka exemplar kvar, men annars har det storskaliga avverkandet av skog varit ytterst effektivt.
– Står du mitt i Muttos är det en mil till närmaste väg, oavsett vilket håll du vänder dig åt. Det är endast en av fyra skogar i Sverige där man har så långt till civilisationen, berättar Ola.
Och detta är den andra anledningen till att Ola vill föra fram en diskussion om vad vi har skogen för. För skogen är mer än virke samt fiber till massindustrin, det är en plats där vi människor kan vila, samla energi och finna lugn. Ola säger att vi människor evolutionärt inte har vant oss vid det ljud som finns i de städer där de flesta av oss bor.
– Det våra öron är vana vid att höra är ju det här...
Han gestikulerar mot de svajande trädtopparnas lövverk som med ett behagligt sus tackar ja när vinden bjuder upp till dans.
Ola fortsätter med att berätta att det finns så mycket vi kan lära av naturen, till exempel genom mimikry - en arts förmåga att imitera en annan art.
– Ta spindelnät till exempel. Vi människor har fortfarande inte lyckas uppnå dess hållfasthet med de material som vi använder oss av. En dag kanske någon kommer på hur man ska göra, men då måste det finnas arter kvar att studera. Och arterna behöver sin naturliga miljö.
Det finns de som säger att naturen tål det vi människor gör med den, men då brukar Ola göra en liknelse med ett flygplan.
– Tänk att du tar bort en nit i taget från flygplanet. Planet kommer till en början att kunna flyga och fungera ändå, men det kommer till slut en brytpunkt då det inte längre kan hålla ihop för att nitarna som håller ihop planet är för få. När når vi den punkten med skogen? När blir det för få arter kvar?
Det finns alltså all anledning att fundera över frågan som ligger bakom Olas bok:
– Vad ska vi ha skogen till? Som produktionsyta för fiber till industrin? Eller som livsyta för människor, djur och andra arter?