Ofta hörs artister eller kompositörer lovsjunga Barcelona, Stockholm eller New York. Men nästan lika ofta får jag själv syn på en lösryckt rad som automatiskt drar igång en låt i skallen.
En av de svenska artister som mutat in områden i ganska hög utsträckning är "Peps" Persson. Lite otippat kanske, men likafullt ett faktum.
Man kan knappt vila ögonen på ett par annonser över hus eller lägenheter till salu utan att man snubblar över beskrivningen "Hög standard" och automatiskt dyker ett eko upp i skallen som lägger till "…vad fan menar de med hög standard?"
"Peps" får man även sällskap med när man passerar hyllorna i livsmedelsaffärerna där dryckerna med alldeles för mycket socker, och alldeles för lite choklad, återfinns.
Årstiden sommaren är förstås annars tingad av Evert Taube, Per Gessle och Carl-Anton, men just "Peps" hyllning är så fjäderlätt, som en glad smekning mot kinden.
Stockholm har besjungits på tvären och höjden av nästan alla.
I så hög grad att en titel som Stockholm blues använts flera gånger – Tony Joe White har gjort en och Per Myrberg en annan. Stefan Sundström har gjort det sällsynt hörvärt i "Babyland".
Uppsala med omnejd är Owe Thörnqvists revir och Norrköping är märkligt nog inte bara Eldkvarns utan även Ulf Lundells hemkvarter.
Och vad har vi lokalt?
Olrog skrev om "Violen från Flen" och i Eskilstuna har vi då "Eskilstunasången" av John Norrman (musik) och Erik Hallinger (text) från 1965, som framfördes av en manskör.
1971 skrev Thore Skogman "Ess som i Eskilstuna", som framfördes av Per Grundén, och ett par år senare skrev Peter Himmelstrand sången "Eskilstuna är värt en melodi".
Och innan jag nu förlorar alla läsare under 60 så måste jag snabbt passa på att lägga till att Hagnestahill i Eskilstuna är känt över hela Norden efter en insats exekverad av Kent, men har vi tänkt på att göra något av den chansen i Hagnestahill, eller någon annan del av Eskilstuna?
Inte ännu i alla fall. Det kanske kommer?
Är det möjligt att besöka Liverpool utan att titta till gatan med namnet Penny Lane, och hur stor är då chansen att man får ett internt sällskap i de inre hörselgångarna av en pigg och munter liten piccolotrumpet.
"New York, New York" är förstås Frank Sinatra, men snudd på lika ofta hör i alla fall jag After Shave och Galenskaprna sjunga "Borås Borås".
Men tillbaka i New York återfinns den plats som är faktiskt är uppkallad efter en sång. Strawberry fields invigdes fem år efter mordet på John Lennon och är uppkallad efter Lennons epokgörande sång "Strawberry fields forever", och är en tyst minnesplats bara ett stenkast från den plats Lennon bodde de sista åren i sitt liv.
Vill man så kan man enkelt lyssna på hur "Strawberry fields forever" växte fram i studion på Abbey Road från ett av de första utkasten till en färdig låt på Beatles "Anthology 2" från 1996.
Direkt köbildning borde det bli i skallen om man gästar belgiska Waterloo, där man kanske hör ett eko av ABBA i första hand men där sedan även Ray Davies i Kinks borde få utrymme att sjunga första versen i det som kanske är pophistoriens största underverk. Fast här handlar det om utsikten från hans fönster hemma i London...
"Dirty old river, must you keep rolling, flowing into the night
People so busy, make me feel dizzy, taxi light shines so bright
But I don't, need no friends
As long as I gaze on Waterloo Sunset, I am in paradise
Every day I look at the world from my window
But chilly, chilly is the evening time, Waterloo sunset's fine..."