Jag har inte tid att träna". Jag vet inte hur många gånger jag har hört den kommentaren från vänner och bekanta. Jag kan mycket väl förstå den känslan, att man inte hinner. Men egentligen borde man säga tvärt om. Jag har inte tid att inte träna.
Det är vetenskapligt bevisat att vi blir mindre stressade av att träna, vi orkar mer, vi får bättre immunförsvar och blir gladare. Dessutom slipper man köpa nya kläder för att man växer ut dem och därmed slipper man stå i ett hemskt provrum med en belysning som får en att vilja gråta.
Med allt detta sagt så är det bara att sätta igång tycker jag.
Jag började springa när jag efter mitt andra barn helt plötsligt blivit en storlek större, jag gick liksom inte ner till ursprungsvikten. Det var skitjobbigt att klämma sig in i för trånga ridbyxor eller favoritjeansen. Och jag kan lova, det var inte kul att springa då.
Men jag fortsatte, för ridbyxor är dyra och sedan dess har löpningen blivit en del av mitt liv. Jag måste springa regelbundet, och även om jag ibland har vacklande motivation så drar jag på mig träningskläderna flera dagar i veckan och sticker ut i skogen.
Och jag kan lova, jag har aldrig ångrat ett enda träningspass hittills, och numera njuter jag av det under tiden också. Nyckeln till det var faktiskt Eskilstuna-Kurirens löparskola där Peter Glas lärde oss att den största effekten får du när du springer långsamma, långa pass. Inte halvsnabba, kortare.
Så slut på blodsmakimunnenpassen alltså. Och gud så skönt det är att lulla runt och veta att det gör mest nytta för uthålligheten. Fartpass måste till för att bli riktigt snabb förstås, men de är absolut inte nödvändiga.
I våras, när jag bröt ryggen, trodde jag att det var slut på löpningen för min del. Smärtan i nedre delen av ryggen var ihållande och jag såg framför mig ett liv i soffan med chipspåsen intill. Men när jag slutat tycka synd om mig själv tänkte jag att va fasen, man måste ju prova.
Jag vet inte om det var rätt eller fel, men jag började springa igen. Och det går faktiskt riktigt bra. Cykla kan jag inte göra alls längre, men rida och springa går bra.
Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag skulle ha mått om jag inte hade kunnat springa mer. Antagligen hade jag varit mer stressad, orkat mindre, haft dåligt immunförsvar och varit sur. Och jag hade fått köpa nya kläder, en storlek större, i ett hemskt provrum med belysning som fått mig att gråta.