Han torkar av fikabordet på jobbet. Den som åt senast har inte städat efter sig. Dessutom har någon suttit och huggit med kniv i bordet, något som irriterar Jörgen Johansson. Han säger att han vill åka hem till vederbörande och hugga i dennes möbler. Han suckar. Han är inte sina anställdas farsa eller morsa.
Att ta personligt ansvar är ett signum för Jörgen Johanssons livsfilosofi. Han bestämde sig för att börja supa, och han bestämde sig för att sluta. En alkoholist, menar Jörgen Johansson, är som ett oregerligt barn. Kan och vet bäst, omöjlig att styra, omöjlig att bestämma över.
– Jag har varit gravt alkoholiserad, men det är inte spriten som gör alkoholisten, säger han lugnt när han sätter sig.
Vi är på ett av hans företag, Jörgen byggare i Mälardalen AB. På gården står flera bilar, han har 20 stycken, och funderar på att köpa en Hummer. Men innan han vände alkoholen ryggen för åtta år sedan såg livet annorlunda ut.
– Den dagen jag åkte in till sjukhuset hade jag 4,8 promille i blodet, jag hade inte ens druckit den dagen. Jag sökte för att jag hade ont i magen. Läkaren sa att min kropp höll på att stänga av, att jag var tvungen att välja, och då gjorde jag det.
Han behövde hjälp, men sjukhuset kunde inte lägga in honom. Han åkte hem till Stallarholmen, satte sig på pizzerian och tog en öl. Där berättade en kompis, som senare drack ihjäl sig, om Vårnäs behandlingshem. Jörgen Johansson ringde och fick reda på att intagningen var på tisdagar. Kunde han hålla sig flytande fram tills dess? Fem dagar senare tog han tåget dit.
Var det på sjukhuset du bestämde dig för att sluta?
– Läkaren sa att jag var två glas bort ifrån att vara död, jag var tvungen att bestämma mig, säger Jörgen Johansson.
Kände du någon livslust?
– Den suddas bort när du lever i dimman. Den enda kompis du har är din kompis alkoholen, och alla alkoholistkompisar har samma mål, man vill bara komma åt brännvinet.
En sak som han har funderat på är tidpunkten då han valde att ta sin sista öl. Klockan var 19, dagen innan han skulle till behandlingshemmet. Han sade till polarna att det var hans sista. Men pizzerian stängde klockan 22 och han hade kunnat fortsätta till "the bitter end".
– Jag var tvungen att bestämma själv, det var inte öppettiderna på pizzerian som skulle avgöra när jag skulle sluta dricka.
När han kom till behandlingshemmet fick han börja med att ta av sig sina privata kläder, smycken, allt. Det var som att klä av sin identitet. I källaren såg han fraser på väggen om Gud, han kände att han hade kommit till en sekt. Han fick en blå smurfpyjamas. Efter tio dagars avgiftning gick han ut, nykter för första gången på sex år.
– Det var en allé där, jag såg löven, att de hade ändrat färg. Jag såg ett rådjur, när jag hade sett rådjur tidigare så var det i fronten på en bil. Det var en sjuk känsla, jag hade aldrig sett det vackra förut. Jag förstår folk som blir religiösa.
Behandlingen varade i 28 dagar och sedan var det dags att återvända till det verkliga livet. Hemma i lägenheten, som han dessutom hade vräkts ifrån, låg räkningarna på hög. Han hade en miljon kronor i skulder. Man vad han hade lärt sig på behandlingshemmet var att alkoholen inte var lösningen.
Behöver man inte pengar för att klara av att vända?
– Har man lyckats att hålla sig full i sex år, det kräver också energi och arbete, så klarar man av att jobba. Jag satte upp som mål att jag skulle betala av skulden till Kronofogden, att jag skulle bli miljonär innan jag fyllde 40 och att jag skulle bygga mitt eget hus.
Han började jobba 19 timmar per dygn. Men bor man på landet så måste man köra bil till jobbet, men han saknade körkort. Han löste problemet genom att köra olovligt och åkte dit. I fyra års tid ställde han in sig för att ta sitt fängelsestraff runt Lucia, det var mindre jobb under jul, och han kom ut lagom till sitt barns födelsedag i januari. Så körde han på. Till slut anställde han en person för att köra honom så att han kunde få ett eget körkort.
– Jag drack för att det skulle bli tyst en stund, för att filmen skulle stanna. Det var skönt som fan, att vända hela det till något bra har varit tufft.
Saknade du alkoholen?…
– Nej.
Saknade du pausen?
– Ja, den kan jag sakna än i dag.
Fick du något stöd, någon uppbackning?
– Där tror jag att många gör fel, det är ingen idé att dalta med en alkoholist. Söker du hjälp så ska du få hjälp, men man måste också ställa krav. Man måste ge folk en uppgift, "du ska jobba".
Jörgen Johansson slår i bordet med snusdosan när han förklarar. I byggföretaget har han anställt tre tidigare alkoholister. Han har gett dem en nyckel, de har fått ett förtroende och de sköter sig. Om de inte skulle sköta jobbet är förtroendet förbrukat.
– Mitt mål är att vara nykter och på köpet får man det andra också. När du är nykter så får du så jävla mycket energi, du skaffar ett jobb, du betalar av skulderna. Det är det jag kan ge som löfte; håller du dig nykter så kommer allt till dig.
Miljonskulden betalade han av på två år, som 38-åring byggde han sitt hus. Förutom byggföretaget har han också haft en bilverkstad. Med Ylva Binder i Åkers styckebruk har han ett företag som tillverkar sprit, tre nya sorter hittar snart ut till Systembolagets sortiment. I Gula industrihuset har han ett solarium och limousinen, som står på gården, hyr han ibland ut med sig själv bakom ratten.
– Jag tycker att det är kul att åka limousin, så då köpte jag en. Jag tycker om att sola, men det fanns inga solarier, så då köpte jag ett, säger Jörgen Johansson om bakgrunden.
Du sa att det inte är spriten som gör alkoholisten?
– Jag tror att man försöker bedöva sig på olika sätt, man försöker fly verkligheten. Men ska vi förbjuda sprit måste vi också förbjuda gym och mat.
Kan man säga att du har blivit arbetsnarkoman i stället?
– Summan av alla laster är konstant, man får välja den sundaste, den som inte är destruktiv.
Varför slutade du inte dricka tidigare?
– Jag ville inte.