Ur arkivet
Det är aldrig för sent att lära sig cykla. Det framgår av en intervju med Flensbon – tillika 88-åringen – Rickard Klaesson som publicerades för sextio år sedan. Herr Klaesson beskrivs som en herre som "tidigare hållit sig till apostlahästarna" men kom på andra tankar 1942. Då arbetade han nämligen, 70 år gammal, med att ta upp stubbar i utkanten av Malmköping. Det innebar en daglig promenad på tre timmar från och till hemmet vid Ekholmen, beläget på Orrestaö i Flen.
Rickard Klaesson fann på råd. Han klev in i en av Flens cykelaffärer "köpte en bra begagnad damcykel, ledde hem den och satte sig på pakethållaren och lärde sig på så sätt att hålla balansen".
Det nya färdmedlet visade sig vara en lyckoträff. Snart sågs herr Klaesson dagligen, oavsett väglag, fara fram långa sträckor på två hjul. Damcykeln stod stilla "endast två dagar i vintras" och användes såväl privat som i arbetet. Rickard Klaesson visade sig ha ett långt yrkesliv att blicka tillbaka på. Han började förvärvsarbeta som 14-åring "och fick börja med att köra oxarna och göra exakt samma arbete som en fullvuxen människa" för att sedan fortsatta i trettio år som arrendator. Därefter följde en anställning som vaktmästare. Den avslutades 1959.
Året därpå, när sommaren var i antågande torde det finnas goda förutsättningar för 88-åringens cykelturer att öka i omfattning. I stället befarade Rickard Klaesson motsatsen. Varför anade han då att det skulle bli svårare att hinna med cykeln när det inte längre fanns ett arbete att sköta? Svaret stod att finna på hemmaplan. Då dottern Astrid arbetade på Sjukhemmet förväntades han svara för hushållsarbetet.
– Någon tur till Katrineholm, Hälleforsnäs, Malmköping och andra närliggande orter skall det väl i alla fall bli tid till, säger den spänstige 88-åringen.
Av artikeln framgår att herr Klaesson har ytterligare planer – en tur ända till Norrköping lockar. Dottern Astrid (som i artikeln citeras utan efternamn) är av en annan åsikt.
– Så långt får du inte ge dig iväg, säger hon.
Huruvida det blev en tur till Norrköping eller inte framgår inte av artikeln. Sista ordet ges till herr Klaesson som vill lugna dottern.
– Jag tar inte ut mig utan håller den takt jag orkar med och går uppför större backar.