Tidningen möter Ann-Louise i hennes hem, i en rosa villa i Malmköping, som hon har bott i sedan många år tillbaka. Hon är gift och har två vuxna barn som sedan länge är utflugna.
På den inglasade verandan, har hon gjort det hemtrevligt med kaffe och kakor, och på bordet ligger hennes anteckningar. Att berätta sin historia för människor hon mött i livet, har stundtals varit väldigt jobbigt. Men nu har hon samlat kraft och vill berätta om sin situation, även om det är nervöst.
– Jag hoppas att den här artikeln gör att arbetsgivare inte ska vara rädda att anställa mig. Jag finns ju här, och jag vill jobba, säger Ann-Louise Andersson.
Problemen började för henne när hon var i 30-årsåldern. Hon fick ledgångsreumatism efter att hennes barn fötts, och hon började att gå på sjukbidrag.
Hon är utbildad till undersköterska, och jobbade inom omsorgen på Jättunahemmet, när det fortfarande fanns, för "100 år sedan" som hon säger, även fast det inte är så länge sen hon fyllde 50. Men det gick inte att arbeta inom vården längre, med reumatismen.
– Vården fick jag lägga på hyllan, i och med att jag har ont i lederna, säger Ann-Louise Andersson.
Men hon kände snart att hon inte ville gå hemma och titta på väggarna. Hon var ju fortfarande så ung, och ville ut i arbetslivet igen.
– Men det har varit jättesvårt att komma tillbaka, och jag har fortfarande inte fått någon fast anställning, säger hon.
I dag har hon aktivitetsstöd, och i drygt 15 års tid har hon arbetstränat på olika arbetsplatser. Men det är också 15 år utan någon chans till fast anställning, något som oroar Ann-Louise Andersson.
– Man kommer inte framåt. När det blir tal om eventuell anställning så blir det alltid nej från arbetsgivaren.
Arbetsförmedlingen säger att hon ska se det som en arbetslivserfarenhet. Och det gjorde hon också i början, men det känns svårt när det drar ut på tiden.
– Säg det till någon som är 20 eller 25 år, men för mig tickar klockan. Jag är 53 och har tolv år kvar till pensionen, säger hon.
Arbetslösheten är något som hon stundtals mår väldigt dåligt över. Även om hon fått mycket stöd från handläggare på arbetsförmedlingen, och från familjen. Vissa dagar känner hon att hon tappar hoppet, och det finns en oro i bakhuvudet att det inte kommer att lösa sig för henne.
– Förr var jag mycket tuffare och hade ett rejält självförtroende. Jag tycker inte synd om mig själv, men det var inte så här jag trodde livet skulle bli, säger hon och fortsätter:
– Jag trodde inte det skulle vara så svårt att komma in på arbetsmarknaden igen.
Det är också svårt att hitta motivationen när arbetsträningen inte leder till något jobb. Hon har jobbat på flera ställen, bland annat i klädbutik, på skola och i skolkök. Hon önskar att arbetsgivarna skulle ha en större förståelse för hennes situation. Hon känner att hon lätt får en stämpel på sig, som är svår att tvätta bort. När hon blir presenterad som en kvinna med funktionsnedsättning, som hon tycker har en negativ klang, saknas det förståelse.
– Många arbetsgivare tror kanske man har en intellektuell funktionsnedsättning. Men jag har ont i lederna och svårt att lyfta tunga saker, säger hon och fortsätter:
– På en arbetsplats jag besökte, som redan hade en person på lönebidrag, så utbrast arbetsgivaren "Då får jag ju två stycken att ta hand om", säger hon.
Hon önskar att arbetsgivare skulle få mer information om vad lönebidrag och bidragsjobb innebär, och att det i större utsträckning borde leda till fast jobb än vad det gör. Att man inte ska bli fast i ett system som är svårt att ta sig ur. Eller att man känner sig utnyttjad och får svårt att känna sig motiverad.
Ann-Louise Andersson har ett stort mat-intresse. Hon ser att ett storkök hade varit den perfekta platsen för henne att jobba, och det är också det som varit roligast, när hon har arbetstränat i en skolmatsal. Då fick hon också ta egna initiativ, hjälpa kocken och ansvara över salladsbuffén, men som många andra gånger, blev det ingen fast anställning när det väl gällde.
Tankar maler också i hennes huvud, om vad människor i hennes omgivning tänker om henne.
– Ibland får jag en känsla av att andra tror att jag är arbetsskygg och inte vill jobba. Men så är det inte. Det är det enda jag vill, säger hon.