Resterna av staketet som blev sönderkört i höstas.
– Två gånger på mindre än ett halvår, det är inte klokt alltså, säger Ann-Marie Ek med ett skratt som smyger sig fram bland bedrövelsen.
Sedan i oktober har hennes staket körts sönder två gånger, båda gångerna på natten.
I höstas sov hon igenom händelsen. Då var det sotaren som morgonen därpå frågade varför staket låg som en hög röda kaplastavar i vägrenen. Sedan dess har det gått sex månader och i förra veckan hände det igen. Den här gången var Ann-Marie Ek vaken och ställde sig för att speja ut genom sovrumsfönstret på andra våningen.
Hon såg en stor bil kämpa med att slita sig loss från en del av staketet och ett dike strax nedanför tomten. Dessvärre kunde hon varken se personens ansikte eller bilens nummerplåt. Nu som då valde föraren att köra iväg utan ett ord – ingen av gångerna har någon tagit på sig skulden.
– Det är fräckt, verkligen fräckt. Att göra intrång på det här sättet och inte tala om det, jag blir ledsen faktiskt.
Dagen efter den senaste krocken ligger fortfarande bildelar utspridda på tomaten. I farstubron tar Ann-Marie EK fram någonting från krocken i höstas som blänker i silver.
– Det är en del av en Mercedesstjärna, berättar hon.
Den gången skulle det ha kostat många tusen att åtgärda skadorna. Nu har hon inte ens hört sig för om prislappen.
– Men jag kan inte heller ha det så här, jag måste sätta upp något provisoriskt. I påsk kommer mina barn hit, jag hoppas de kan hjälpa mig.