En bild från när Helena Stucki får en behandling i mars 2021. Tre fuffa månader av behandlingar senare hade tumören minskat så pass mycket att hon kunde byta behandlingar mot kontroller.
Helena Stucki är född och uppvuxen i Malmköping, men bor sedan drygt 20 år tillbaka i Duved utanför Åre. I november 2020 fick hon beskedet att hon hade livmodercancer och påbörjade i slutet på det året cellgiftsbehandlingar.
Efter att ha fått sin första behandling på Karolinska sjukhuset i Stockholm fick hon sedan sprutor varannan vecka i först Östersund och sedan Åre hälsocentral. Men när det i mars stod klart att det krävdes tuffare behandling för att få bukt på tumören var Helena tvungen att åter göra resan till Stockholm varje vecka.
Cellgiftsbehandlingen slog ut Helenas immunförsvar och hon levde helt isolerat. Att resa till Stockholm innebar en stor risk för Helena som vädjade till Region Jämtland Härjedalen om att bli prioriterad för att få covidvaccin.
– Men de vägrade ge mig vaccin och vägrade ge mig smittsäkra resor. Ett tag kändes det som att de försökte ta kål på mig. Det var en sådan fruktansvärd stress, det var nästan värre än själva cancern, säger Helena.
Helenas man fick ta ledigt från jobbet för att skjutsa henne då det inte fanns några lediga kupéer på tågen där hon kunde vistas isolerat till och från behandlingarna. Väl i Stockholm fick hennes man bo isolerat i en campingstuga som de bekostade själva.
– Från sjuksköterskorna fick jag höra att i andra regioner hämtas patienten utanför sin dörr och lämnas av i Stockholm. De behöver inte ligga ute med resepengar.
Cellgiftsbehandlingarna gjorde att Helena Stucki både tappade hår och muskler. Resan tillbaka har varit tuff både fysiskt och psykiskt. "Jag har försökt att inte tänka så mycket på det, men det är klart att oron alltid finns där. Varje gång får lite ont eller det är minsta lilla tecken så är det klart att tanken har dykt upp att det börjat igen."
Helenas kamp mot regionen skrev tidningen om i mars i fjol. En månad senare fick hon gå före i vaccinkön, men inte med anledning av cancern. Biverkningar av behandlingarna gjorde att hon blev i behov av hemtjänst, när hon meddelade det till sin hemkommun så fick hon vaccinet två dagar senare.
Helenas man fick fortsätta skjutsa henne till cellgiftsbehandlingarna fram till maj då trycket på tågbiljetter sjönk. Därefter lyckades hon få egen kupé under de sista resorna. Dagen innan midsommar genomgick hon den avslutande behandlingen. Därefter gjorde hon kontroller på Åre hälsocentral varannan vecka. I tisdags förra veckan kom så glädjebeskedet, det finns inte längre något spår kvar av tumören.
– Jag fattade det inte direkt, jag blev glad men det gick inte in. Det tog en timme, sedan började det landa. Då kändes det som att världen fick färg igen.
Helan Stuckis inlägg på Facebook efter glädjebeskedet.
"Jag är så jävla tacksam för att ha överlevt", skrev hon efter beskedet på sociala medier och Helena kan se tillbaka på en tuff resa både mentalt och fysiskt.
– Jag tappade alla muskler i kroppen och hade så dåliga värden att de fick ge mig blod. Jag orkade ingenting och hade ont i alla leder.
Att komma tillbaka efter behandlingen var också tuffare än vad hon hade väntat sig.
– Det tog lång tid och jag var nästan sämre efter behandlingen än vad jag var under den. Det är först nu jag känner att jag orkar och börjar få tillbaka lite muskelstyrka.
En av de största stöden för Helena Stucki under kampen mot cancer var hästen Helmer. "Även om jag egentligen inte orkade så åkte jag till stallet och bara var där i en halvtimme. Det gjorde en väldigt stor skillnad."
I fredags firade Helena med en finare middag tillsammans med sin man. Och hon hyllar sin omgivning.
– Utan alla fantastiska människor som ställt upp och peppat och stöttat hade jag nog brutit ihop för länge sen.
Helena fick retroaktiv ersättning av regionen för sina resor. Hon är trots det kritisk till att hon behövde strida så hårt.
– Det kan faktiskt vara fråga om liv och död var du bor någonstans. Det är helt bedrövligt i välfärdens Sverige.